Utvecklingsnivåer i enneagrammet: var på stegen står du

Stegen med nivåer kom från Don Richard Riso. Han tog fram den 1977, beskrev den i sin bok 1987 och arbetade om den tillsammans med Russ Hudson till utgåvan 1996. Enligt upphovsmännens avsikt mäter den en enda sak: hur långt en människa har vuxit ihop med sin typs mekanik. På de övre nivåerna är typen ett sätt som människan använder fritt och kan lägga ifrån sig. På de nedre använder sättet människan: allt sker av sig självt, i försvar, och går inte längre att lägga ifrån sig.

Nivåerna är nio, tre i vart och ett av tre tillstånd. Här heter tillstånden ”i full kraft”, ”i jämvikt” och ”i greppet”, inte de domar som litteraturen använder: ett tillstånd beskriver hur det står till i dag, inte vem någon är. Inom ett tillstånd skiljer sig nivåerna i grad, och två av de nio sticker ut. Den fjärde är den första där det man behöver börjar krävas av andra. Den sjätte är den sista där människan fortfarande håller ihop, och där gör hon mot andra det hon själv är mest rädd för.

Stegens viktigaste egenskap: typen är densamma på alla nio nivåer. På väg ner blir en fyra ingen femma och ingen tvåa, utan en fyra i sin sämsta upplaga. På väg upp blir den inte bättre som människa i största allmänhet, den blir sig själv utan försvar. Därför finns det nio stegar och inte en: samma nivå hos en fyra och hos en åtta är två olika lägen.

Rörelsen på stegen är lodrät: upp och ner inom den egna typen. Var och en har en vanlig nivå att pendla kring, och ett utslag för pendlingen. På en dag går det att sjunka en nivå och komma tillbaka, under ett svårt år att glida ett helt tillstånd, under års arbete med sig själv att höja sin vanliga nivå. Nivån ändras, typen ändras inte.

Pilarna är vågräta: rörelsen går mot en annan typ. Riso och Hudson knyter uttryckligen ihop pilarna med nivåerna. Under press tar en etta drag av fyran, men av en fyra som står på samma nivå; i växande tar den drag av en sjua i full kraft. Pilen säger vems drag som träder fram, stegen säger i vilken kvalitet. Vart varje typs pilar leder står på typens egen sida; här gäller bara skillnaden mellan de två axlarna.

Förvirringen kommer av ett ord: båda rörelserna kallas stress. En enda fråga skiljer dem åt: har man blivit lik någon annan, eller har man blivit en sämre version av sig själv? Det första gäller pilen, det andra stegen. Nästan alltid sker båda samtidigt, och det är bra att se båda: att glida ner en nivå kommer i sällskap med stresspilens drag, och att komma tillbaka med stödpilens drag.