Enneagram sp8: överlevnad med egen lokal

Anneli har klippt hår i Luleå i tjugofem år, och för tio år sedan köpte hon lokalen i stället för att fortsätta hyra. Ingen hyresvärd kan längre höja hyran eller säga upp henne. För en åtta med självbevarelse som ledande är det inte stolarna eller saxarna som räknas, utan att ingen annan äger golvet hon står på. Åttan tål illa att ligga i någon annans händer, och en hyresvärd är just sådana händer.

Kommunen beslutar att gatan utanför ska grävas upp i ett halvår, och parkeringen försvinner. Anneli skriver inga protester. Dagen därpå hyr hon en skåpbil, bygger om den till en klippstol på hjul och börjar åka hem till sina äldre kunder. Skylten ställer hon själv vid gathörnet, med pil.

Januari är tunn, nästan inga bokningar. Den första betalningen som kommer in går inte till mat utan till brodern: femtusen kronor hon lånade till en ny stol i höstas, Swishade samma kväll. En skuld är en röst i hennes liv som inte är hennes egen, och den tystar hon först. Resten av veckan äter hon gröt.

Förrådet bakom salongen rymmer schampo för ett år, fyra reservsaxar och hårfärg i sextio nyanser, fast hon använder tjugo. Hemma står tjugo kilo kaffe i skafferiet. Lustan hos åttan tar här ingen plats i högljudda gräl; den bor i mängden, i ett förråd som alltid är lite för stort för det hon behöver.

När vattenledningen spricker och halva stan kokar vatten i en vecka, har Anneli redan två fulla dunkar i förrådet och klipper som vanligt. Kunderna säger att hon hade tur. Överlevnad hos sp8 har inget med tur att göra: den är ordnad i förväg, i dunkar, i reservsaxar och i en buffert som ingen annan vet storleken på.

På midsommar hos svärföräldrarna i Piteå köper hon sill för fyrtio fast de är tolv, tre sorters snaps och jordgubbar i lådor. Hon äter mest av alla, dansar runt stången tills de andra gett upp och kör hem med resten i kylväskor, burk efter burk, trots att ingen bett henne ta något.